Jag vet inte om det var fröet till boken, men kanske. Jag hade sett en tavla av Per Sonerud och ropat ut på Facebook att jag tyckte att den var fantastisk och genom det blev vi vänner på samma Facebook. Sen började det – högst oregelbundet – komma privata meddelanden från Per som var bort- om det surrealistiska. Det var en ögonöppnare, jaha, det finns en större galning än jag. Jag hade alltså ingen aning om vem mannen var. Jag visste bara att jag uppskattade hans konst och att han författade högst surrealistiska meddelanden – våldsamt berusade skulle man kanske också kunna beskriva dessa meddelanden som. Då menar jag inte att han var full, för det har jag ingen aning om, men meddelandena i sig hade inte blivit insläppta på krogen, om dörr- vakten inte hade varit högst bohemisk. Det är underligt att jag inte visste vem Per var. Jag har som journalist varit djupt inne i mu- sikvärlden – och Per var en viktig del av den svenska musikvärlden, skivbolagsdirektör och allt: Perssons Pack, Svenne Rubins, Traste Lindéns Kvintett, Hjalle och Heavy, After Dark... Men vi gick om varandra. På samma gata. Men olika trottoarer. Det är jag glad för. Den man inte känner till har man inga förutfattade meningar om. Man behöver inte bete sig för man vet inte hur ska man bete sig och – i brist på bättre – är man sig själv. Då kom ett meddelande som undrade om jag kunde tänka mig att skriva en text om en mål- ning. Jag såg tavlan – en man med en Dry Martini – och jag ropade där jag satt på kaféet Louie Louie på Bondegatan på Södermalm: Det är jag! Jag vet inte om jag minns rätt, men jag tror att det var en dag då jag var fattig och jag svarade att ingenting skulle göra mig gladare, men att jag inte hade råd att bara ha kul. – Nej, nej, sa Per. Jag betalar. – Betalar? – Ja, jag har förstått att du tillhör inredningen på Östgötakällaren, jag sätter in en spritpeng där. – En spritpeng? – Jag skickar en snubbe, som inkognito lägger in stålar till två öl och två Gammeldansk. – Underbar idé, var det enda jag kunde svara på det. Sen skrev jag och jag är aldrig nonchalant och slapp när jag skriver, men det här var en ren polargrej. Jag skrev direkt på den lilla ruta med en bredd på 3–4 centimeter som finns för privata meddelanden via Facebook. Det ger ingen idealisk överblick över det skrivna, men det här var ju bara på kul. Senare samma dag gick jag, som brukligt är, till Östgötakällaren och bartendern sa: – Du, Tore, det hände nåt skumt nyss, en man kom in och lämnade ett kuvert med 300 spänn och sa att det var till din barnota. Han betalade för dig. Och han betalade i förskott, känner du 7 6 till någonting om det här? – Ja. Häll upp en öl och en Gammeldansk. Det här är lön för mödan. Det är avtalat, sa jag. Alla kan förstå att Per Sonerud redan här hade antagit proportionerna av en grekisk gud för mig. Jag trodde fortfarande att han bara var en begåvad – och generös – galning. Det är inte så bara, det är det bästa, men ni förstår vad jag menar. Vi hade skoj. Inget mer. Då kom ett nytt meddelande: – Jag vill aldrig träffa dig, vi ska aldrig ses, skrev Per. – Jag vill för fan inte träffa dig heller, skrev jag tillbaka. Det kändes som om jag hade dött och kommit till himlen. En surrealistisk relation, endast via skrift, som då och då skulle utmynna i mystiska insättningar i baren på Östgötakällaren av spritpengar. En mecenat. Allt fritt från hela den sociala samvaro som ofta inte är roligare än att piska mattor i ösregn. Och så där höll det på. Och så där fortgick det. Tills en dag, tio månader efter att jag hade skrivit min text om tavlan med mannen som drack en Dry Martini – eller det kunde ju vara vil- ken cocktail som helst, till exempel en Manhattan, men jag såg det som en drajja direkt jag såg tavlan. Allting ligger i betraktarens ögon. Och ofta har jag inget annat i mina ögon än en Dry Martini. Jag kan se en dvärgpudel och tänka: Dry Martini! Det är inte friskt, men det är sådan jag är. Det ringde på telefonen. Jag satt i baren på Östgötakällaren, k