Hela livet har Eve Ensler väntat på en ursäkt från sin pappa, som förgrep sig på henne från att hon var fem år gammal. Men ursäkten kommer aldrig, och så dör han. För att komma över det som hände under barndomen formulerar Ensler själv det brev hon önskar att hennes pappa hade förmått skriva: ett erkännande av vad han utsatte henne för och ett försök att förklara varför det blev så, men framför allt en ärlig bön om förlåtelse