September 2019.

Allt började väldigt enkelt.
Jag var lite mindre trött på mig själv än vanligt och hade en låtidé där det fanns en liten gnista av magi.
Jag skrev en text med intentionen att sjunga själv för första gången på flera år.
Det var vansinnigt roligt.

Det bästa med allt var att min röst lät annorlunda. Stadig men mjuk och luftig. Inte alls som jag mindes den. Ett stort plus i min bok.
Det var som om ett Frankensteins monster av konstruerat självförtroende och hävdelsebehov plötsligt upphört att existera.
Jag skrev klart, arrade, spelade in alla instrument, sjöng och producerade den under två dagar.
Låten gjorde mig både glad och vemodig i all sin enkelhet men insikten som följde var inte odelat positiv:
Detta är inledningen på ett eget album. Som jag i min enfald lovat dyrt och heligt att aldrig göra.
Men det fanns något i historien som berättas i den där första låten. Något som var rakt på sak, som lyste upp det där området i tankarna där saker man glömt fast man inte borde gömmer sig.
Jag satte upp ett tunt regelverk kring arbetet:
Det ska bara ske när jag har 100% feeling.
Det ska vara kul. Inga krav. I min egen takt. I min egen studio.
Allt ska vara sant, så långt det ens är möjligt, eller i alla fall ett ärligt försök att tränga genom cigarettröksdimman som döljer ens förflutna.
Sist men inte minst: Undvik sökta metaforer och liknelser (det går väl fortfarande sådär). Jag bestämde mig för att färdigställa fem låtar utan att prata om det eller låta någon annan lyssna.
Mest för att komma in i flödet och undvika att reagera på kommentarer utifrån.
Även åsikter i all välmening kan få en så skör liten fågel som en låt att flyga huvudet före in i altandörrsfönstret.
I ärlighetens namn så är det också oemotståndligt att dröja sig kvar i en hemmabyggd drömvärld och bara få äga den ensam en liten stund.
Inget blir någonsin som man tänkt sig, och den här samlingen sånger är inget undantag.
De låter inte som det jag föreställde mig när jag började. Men jag har verkligen försökt låta tonerna och texterna ta de vägar de ville utan att blanda in hjärnan i processer den inte har med att göra.
Så de 11låtar som gick i mål är helt enkelt de som träffade mig hårdast.
Det är bara att ödmjukt kapitulera inför faktum.
Det är väl det här jag gillar. Idag.
Hoppas ni gillar det också.

Tack och förlåt.

Joakim Berg