"Under invigningsceremonin av Lincoln Center i New York 1962 gav en genomsvettig Leonard Bernstein, efter det han dirigerat Gustav Mahlers åttonde symfoni, presidenthustrun Jacqueline Kennedy en spontan kyss. Händelsen televiserades över hela USA och väckte enorma reaktioner. Mötet mellan två av den tidens största ikoner, båda förknippade med en ny tids liberala politiska idéer, ansågs vara skandalartat och "smaklöst". Men relationen dem emellan höll i sig och till invigningen av musikteaterkomplexet Kennedy Center i Washington år 1971 hade Jacqueline Kennedy beställt ett helaftonsverk av Bernstein. Ett två timmar långt skådespel baserat på den katolska mässan som vid premiären ansågs så komprometterat av liberalt fritänkande och estetisk normupplösning att den då sittande presidenten Richard Nixon inte vågade närvara. En "mässa" som kan liknas vid en förvildad gatuteater och som av New York Times fruktade konservative kritiker Harold Schoenberg efter premiären jämfördes med något så osmakligt som en "stek tillagad i jordnötssmör och marshmallows". Ja, Leonard Bernsteins "Mass" är ett oformligt verk med tusen svaga punkter men också därför så oerhört levande. En musikteater där rit blir show och där han ställer hela sin tids förvirringar och skälvande tvivel på scen. Och skakar om tills nästan ingenting alls återstår. Ända in i den skrämmande känslan av att vara "ingen som kan bli vad som helst". En mässa som rasar av frustration och uppror till och med i sina mest stillsamma meditationer. I dirigenten Marin Alsops nya inspelning (som är den fjärde sedan Bernsteins egen) tycker jag att man för första gången hör detta verks enorma potential. Hur dess kast mellan konstmusik och gospel, jazz, blues och rock inte är ett uttryck för en coolt postmodern attityd utan är orsakat av ett akut behov av att sätta en hel horisont i rörelse. Tills allting går sönder - som det gör i den oerhörda scenen mot slutet då altaret välter och sakramenten krossas mot golvet och officianten vänder sig till publiken: "Haven't you ever seen an accident before??...?How easily things get quiet?...?God is very ill?...?We must?...?all be very still?...?His voice?...?has grown so small?...?Almost?...?not there at all?..." Men det som framför allt skapar skillnaden hos denna inspelning är just officianten som görs av barytonen Jubilant Sykes. En sångare som rör sig med ett kattdjurs smidighet mellan de vokala stilarna och som med en Shakespearenarrs register förskjuter frågan om en tro på en Gud är möjlig eller inte. Och som redan i sin första bekännelse griper tag i en när han drömmer om att vara fullt närvarande i sig själv och älska fullt ut - utan att förstöra. Javisst är det vackert att tänka att all denna nästan anstötliga uppriktighet i Leonard Bernsteins "Mass" kanske började med en spontan och svettig men ack så förbjuden kyss."
(Dagens Nyheter)