Amerika i en mörk, alternativ framtid.
Varje år ansöker ett stort antal pojkar, varav hundra antas, till Maratonmarschen. Ray Garraty, 17 år, har lyckats bli antagen. Hans mamma är skräckslagen, för hon vet villkoren - och oddsen. Väl på startplatsen är det för sent att dra sig ur. Här möter Majoren dem. Majoren i de mörka glasögonen som ingen säger emot. Det är han som står bakom denna exempellösa framgång, detta spel med 99 förlorare och en vinnare.

"Sedan sa han (McVries), mycket tyst: 'Tror du att du kommer att vinna Garraty?'
Garraty begrundade detta en lång, lång stund. 'Nej', sa han till slut. 'Nej, jag - nej.'
Det nakna medgivandet skrämde honom. Han tänkte återigen på hur det skulle vara att få sitt, få sin kula, på den sista evighetslånga halvsekunden av total visshet när han såg karbinernas bottenlösa mynningshål riktas mot sig. Benen förlamade. Skräckens klor som grävde i magen på en. Muskler, könsorgan, hjärna som skuggade för utplåningen som bara var ett hjärtslag borta.
Han svalde torrt. 'Hur är det med dig?'
'Jag skulle inte tro det', sa McVries. 'Jag slutade tro att jag hade någon reell chans vid niotiden i kväll. Du förstår, jag ..'
Han klarade strupen. 'Det känns tungt att säga det, men - jag gick in i det här med öppna ögon, du vet.' Han gjorde en gest mot de andra pojkarna omkring honom. 'Många av de här killarna har inte gjort det, vet du. Jag visste oddsen. Men jag tänkte inte på det hela som något som handlade om människor. Och jag tror aldrig att jag innerst inne fattade vad det verkligen handlar om. Jag tror att jag hade någon föreställning om att när den första killen inte klarade det längre så skulle man rikta gevären mot honom och krama av avtryckaren och så skulle det komma ut små papperslappar där det stod PANG - och Majoren skulle säga april, april och så skulle vi alla gå hem igen."

Maratonmarschen följs i detalj av TV-kameror och upphetsade folkmassor längst vägen. Vinsten är ofattbar - vad vinnaren själv önskar under resten av livet. Men priset är högt, de som inte längre orkar eller går för långsamt skjuts.
Pojkarna som deltar är alla övertygade om att de ska segra. Men från de första lätta snabba stegen passerar de olika stadier av krämpor; skavsår, kramp, feber och olika stadier av tvivel. Tvivel på att de ska kunna vinna, på meningen med denna kamp på liv och död. Allianser och vänskapsband knyts - och bryts när en gevärssalva snabbt och skoningslöst fäller den som sackat efter en gång för mycket.

Maratonmarschen är skriven redan 1979 av Stephen King. Boken är en av hans första och gavs ut under pseudonymen Richard Bachman.