Andalusien, södra Spanien, våren 2007. I en hyrd minibuss färdas sex unga troende, muslimer, kristna och judar. Med resan som metod vill man i projektet Andalusiska möten finna en ny plats för religionsdialog, en plats utanför invanda bekvämlighetszoner. I bussen växlar samtalen i takt med att motorvägssträckorna mellan Granada, Córdoba och Toledo tillryggaläggs. Var finns brännpunkterna? Vad kan de enas om? Hur reagerar dessa ungdomar på att se maktskiftena i de abrahamitiska religionernas historia så tydligt illustrerade som i Andalusien? Levde man verkligen tillsammans i fred här? Kan vi leva tillsammans nu? Kan religionerna mötas och är Andalusien i så fall en förebild för oss idag? Föreställningen om al-Andalus som en plats för tolerans, där tre kulturer eller religioner fredligt kunde leva tillsammans och växelverka med varandra, tycks delvis vara idealiserad och har också använts för olika politiska och ideologiska syften. Forskningen behöver frigöras från detta, vilket utreds av religionsvetaren Göran Larsson, som också var med på resan. Men, säger professor Maribel Fierro, som ungdomarna mötte i Spanien, religiös samlevnad (convivencia) utesluter inte spänningar och konflikter, och utbrott av våld och förföljelse raderar inte det produktiva resultatet av många år­hundradens växelverkan på olika plan. I sin avslutande essä analyserar hon den muslimska periodens betydelse och guidar oss igenom områdets snåriga historia.