Att förlora en person man älskar är den största smärtan en människa kan drabbas av. Men döden betyder inte slutet eller att våra nära och kära förvandlas till skrämmande spöken. De är fortfarande våra mammor, pappor och barn. Spöken och gengångare passar inte ihop med de kärleksfulla band och budskap som kommer från våra döda. Olika berättelser tyder på att livet efter döden inte skiljer sig särskilt mycket från livet på jorden, det innehåller just det tjat och gnat och lock och pock som döljer våra verkliga känslor i jordelivet. Men det är just dessa jordnära berättelser som är så trösterika eftersom döden verkar så slutgiltig, men ändå erbjuder kärleken och vardagsbestyren för våra avlidna släktingar ett hopp om att även livet och kärleken och skrattet kan leva vidare.
Detta är i all enkelhet huvudtemat i denna bok, en mycket spännande tanke om att döden inte kan ödelägga själva essensen av en person.