Efter att har sprutat ut mästerverk under 60-talet, var första halvan av 70-talet en något ojämn period för Bob Dylan. Då - 1975 - damp helt plötsligt "Blood on the tracks" ner. Här återfann han sin forna styrka, och till och med överträffade den. Albumet är ganska bittert, sorgset, ångerfyllt och samtidigt fridfullt. Helt i sin ordning, eftersom Dylan's album ofta på ett ärligt sätt speglat känslan han haft vid inspelningen. Och "Blood on the tracks" kom i kölvattnet av hans äktenskaps sammanbrott. Låtarna är både klarögda och sentimentala, vackra och melankoliska. Och de är starka - de tillhör de bästa han skrivit. Albumet rankas tillsammans med "Highway 61" och "Blonde on blonde" som ett av Dylan's tre bästa.

Genom sin häpnadsväckande karriär har Bob Dylan gjort fler tvära kast än någon annan artist. Ingen av dessa förändringar är mer påtaglig än skapandet av "Blood on the tracks". Albumet är en produkt av Bob Dylan's kamp under uppbrottet av hans åttaåriga äktenskap med Sara. Albumet är djupt rotat i livets mörka sida, fyllt med vrede, plåga, bitterhet, sorg och, stundtals, brutalitet. "Blood on the tracks" är ett ganska lågmält, akustisk-baserat album och det är soundet av en artist med förnyad styrka. Dylan gjorde mer influensrika album än detta, men frågan är om han någonsin gjort något bättre.