När Michel Foucault dog 1984, 57 år gammal, var han en av de mest betydelsefulla och kontroversiella personerna i den intellektuella världen. Med arbeten som Vansinnets historia, Vetandets arkeologi och Övervakning och straff hade han skaffat sig en självständig ställning och ett ansenligt inflytande. Han var lärd, orädd och politiskt aktivt.

"Sexualitetens historia" (i tre band) kom att bli hans sista verk. Utgångspunkten för det första bandet, Viljan att veta, är varför vi så insisterande hävdar att vi är sexuellt förtryckta. Foucault analyserar de ideologiska faktorer som genomsyrat maktens tal om sexualiteten. En förutsättning i det talet är att det finns en sanning att uppdaga om sexualiteten i oss och att den kan framträda i bekännelsens form. Makten vill veta, och den lyckas inte sällan göra sin vilja till vår egen. Från att ha betraktat sexualiteten som syndfull talar människan nu skuldtyngd om att hon borde bli mer frigjord.

Det är detta spel mellan makt och vetande som Foucault undersöker, och han hävdar att det inte resulterat i vad makten avsett – en kontrollerbar sexualitet. Sexualiseringen har funnit nya, mångfaldiga uttrycksvägar via den väv av njutning-makt som den monogamt heterosexuella familjens privilegierade ställning givit tillgång till.