"Afsluttende uvidenskabelig Efterskrift til de philosophiske Smuler. Mimisk-pathetisk-dialektisk Sammenskrift, Existentielt Indlæg af Johannes Climacus, udgiven af S. Kierkegaard" utkom d. 28 februari 1846 och var ursprungligen tänkt som den avslutande efterskriften till Filosofiska smulor men också som avslutning på Sören Kierkegaards eget författarskap. Efterskriften är ett huvudverk i det religionsfilosofiska tänkandets historia, och det står i centrum av Sören Kierkegaards författarskap. Verkets huvudtema är i korthet detta: hur kommer den oändligt intresserade, enskilda, existerande människan i ett förhållande till kristendomens budskap, och vilka följder har detta förhållande för människan? I verkets första del (band 1, s. 1-60) visas att dessa frågor inte kan lösas med hjälp av filosofin eller den historiska forskningen, medan det i den långt större andra delen (resten av band 1 och band 2, s. 1-312) visas hur människans förhållande till kristendomen är en ständig strävan i den jordiska existensen, som människan inte kan undfly, bara förhålla sig till på olika sätt som till en uppgift som bara har en enda riktig lösning. De rika tankeutvecklingarna i Efterskriften fortgår under en ständigt pågående uppgörelse med den äldre religionsfilosofiska traditionen, särskilt som den på Kierkegaards tid kom till uttryck i det hegelska, spekulativa tänkandet, en uppgörelse företagen med genial tankekraft, framförd med en djupsinnig humor som tvärt avlöses av ett skakande patos när problemen visar sig i djupaste allvar och kräver att den enskilda människan själv tar ställning till dem.