William Blake (1757–1827): mystiker, särling, poet och konstnär, som skapade verk med en unik samverkan mellan dikt och bild. Blakes mystik hade rötter i hans kristna uppfostran och Bibeln. Den var inte mild och systematisk som Swedenborgs, utan mer rörlig och fantastisk. Hans fantasi spelade mot en fond av en omfattande men nyckfull beläsenhet. I sina illustrationer till Dante, Chaucer, Milton och Bibeln gick han långt från vedertagna konventioner. Sedan sina tidiga tonår rörde sig Blake i och mellan två världar: en visionär, där han upplevde Guds närvaro, parallellt med en vardagstillvaro med ett kvalificerat yrke att sköta, familj och sponsorer. Hans originalitet väckte förundran, men hans självförtroende var grundmurat, och någon förödande inre splittring tycks han inte ha upplevt. Kulturkritikern, författaren och poeten G.K. Chesterton (1874–1936) kom i sina många essäer särskilt in på litteraturoch konsthistoria, ofta med religiösa och moraliska förtecken. Eftersom Blake tillhör klassikerna på de områdena, var det naturligt att Chesterton förr eller senare skulle skriva om honom. I Chestertons Fader Brown-berättelser löser den försynte prästen kriminalproblem med hjälp mer av psykologisk inlevelse än av de materiella bevisen. På samma sätt närmar sig Chesterton Blake. Genom att inte väja för svårigheterna att förstå honom ger Chesterton en övertygande bild av den motsägelsefulle visionären.