Sanna Nickius författarskap präglas av en mörk absurdism där humor, desperation och existentiella frågor hela tiden kolliderar med varandra.

Dialogen är central i texten. Karaktärerna talar på ett sätt som pendlar mellan cynism och sårbarhet, vilket skapar både obehag och komik samtidigt. Nickius låter ofta människor uttrycka sig brutalt och osentimentalt, men under ytan finns en stark skildring av isolering och behovet av mänsklig kontakt.

Stilen är rak, avskalad och filmisk. Händelserna berättas utan långa förklaringar, vilket gör att det absurda känns ännu mer trovärdigt.