"Arkivfeber" framfördes första gången av Derrida som ett föredrag 1994 (boken trycktes 1995) inom ramen för en konferens om minne och psykoanalys. Denna vindlande essä knyter samman Freud och psykoanalysen med frågor om arkivet, språket och dödsdriften. I centrum står begäret att rädda livet undan döden. Genom att utforska sambandet mellan arkiv, maktutövning, tid och historia har den bidragit till att lägga grunden för kritiska arkivstudier och utgör en nyckeltext för det bredare fältet minnesstudier. En viktig del av texten berör Freuds förhållande till judendomen. Genom idén om en ”messianitet utan messianism” pekar den bortom varje specifik religiös föreställning mot hoppets och överlevnadens patologi.
Jacques Derrida (1930–2004) var en banbrytande fransk filosof född i Algeriet. Efter att ha flyttat till Paris i slutet av 1940-talet studerade han vid École Normale Supérieure, där han senare undervisade. Han är mest känd för sin dekonstruktion, ett tänkande som utmanar och ifrågasätter grundläggande antaganden inom den västerländska filosofin. "De la grammatologie" från 1967 betraktas ofta som hans huvudverk och som en grundtext för dekonstruktionen. Under senare delen av sin karriär var han särskilt aktiv som gästföreläsare vid Yale University och University of California.