Bokens främsta uppgift är att ge en inblick i hur man, trots den kyla som kan råda i nordliga delar av landet, kan uppleva en het kärlek. Läsaren får även en inblick i den vackra naturen i Lappland och Norrbotten som Hilding skildrar i ord och bild.

Hilding föddes och växte upp i Koskullskulle och blev hemorten trogen fram till sin död. Han arbetade i gruvan och var på fritiden en mångsysslare med en färgstark personlighet och med ett stort intresse för musik och konst. Han målade i akvarell och olja, tecknade i tusch och blyerts, snidade tavlor i trä och ristade i renhorn. Favoritplatserna hittade han på Dundret och Kungsryggen, dit han färdades på skidor, cykel eller moped.

Hilding vägde malm i gruvan. Arbetet som gruvvägare beskriver han som ensidigt, ”väga och räkna, väga och räkna, vagn efter vagn”. Han skapade kontakter med turister han mötte i fjällvärlden. Det väckte munterhet då han presenterade sig som ”gruv-ägare”. Hilding fann sig ändå väl tillrätta med arbetet i gruvan – men han hade drömmar –”nöjd och glad med jobbet jag har men drömmer om ett arbete där jag kunde få använda fantasin, lägga ner hela min själ och kropp, få användning av eventuella slumrande talanger. Annars dör min fantasi och inneboende skaparkraft i brist på näring”.