Något stör balansen i världen. I över två månvarv har regnet fallit utan uppehåll över Thiramaars vidsträckta riken, och den excentriske trollkarlen Cornizendo måste ta till ovanliga grepp som bland annat involverar tidsresor för att avslöja orsaken till denna naturkatastrof. Det leder till nya spännande möten och oväntad hjälp från Elana. I skuggan av detta kaos, skickar kaldiniernas övermagiker Ambarand två av sina mest betrodda, Kiona och Akim på ett hemligt uppdrag som rör gudarnas spira. Förutom en äventyrlig resa i det regnvåta landskapet, blir det även en resa mot hjärtats innersta längtan. De bortrövade barnen från Heborra sägs vara vid liv. Kan Kintara och Andor återförena dem med deras familjer? Regntider är den tredje fristående delen ur ”Legender från Thiramaar”. Andie Lindskog har jämförts med storheter som Tolkien, Terry Pratchett och Tage Danielsson, och då handlar det såväl om berättarandan som själva upplägget av hens egenhändigt skapade fantasyvärld. Inte minst humorn, ironin och samhällskritiken är företeelser som lovordas bland recensenterna. OMDÖMEN: Jag fastnade för Andie Lindskogs stilspråk och berättarteknik redan när jag läste Eilaths hopp, som är den första boken i serien. Jag jämförde hens debutbok med Sagan om ringen, och min uppfattning står kvar: Andie Lindskog är något av Sveriges svar på J.R.R Tolkien. //Malin V O Just denna bok väver fint ihop tre olika berättelser som man får följa jämte varandra. Min favorit av dem är trollkarlen Cornizendos, han är en karaktär jag gillat sedan seriens början så det var extra roligt att han fick mer utrymme tillslut. //Victoria H Andie har ett helt magiskt sätt att använda orden och jag kan inte få nog! Helt underbara karaktärer som är så detaljerade att jag nästan väntar mig att dom ska stå framför mig om jag lyfter näsan från boken. Man får en sån välkomnande och mysig känsla i hela magen av vissa karaktärer (trollkarlen och Belvida gillar jag massor. Men man får även en stor klump i magen för dom stackars barnen. Det är så målande skrivet att det känns som att man är där! //Lisa-Marie A