Minnen av framgångar och succéer bleknar bort och försvinner, det är när allting går åt helvete som det blir en bra historia – så småningom. Att jag fick sparken av Cornelis Vreeswijk, tre gånger samma år, det gick från att vara pinsamt till en rolig anekdot och idag; något jag berättar med viss stolthet. Precis som historien om när Robert Broberg spårade ur i tv-studion, eldsvådan med Max Martin och Fred Åkerströms tårar.


När jag idag följer mitt spår tillbaka i tiden ser jag ingen sammanhållande linje. Där fanns aldrig någon tydlig målbild, jag ville bara så innerligt gärna spela gitarr hela tiden. Jag visste från första stund att detta var mitt. Hur jag kunde vara så säker – det är helt obegripligt. Den här historien börjar när jag är tio år gammal och av en slump tar upp en gitarr. Hela mitt liv skulle komma att få sin prägel av den där dagen, men det visste jag ju inte då.


Johan Norberg är gitarrist och skribent. Han har krönikerat för Tidningen Vi i över två decennier, och spelat ihop med de flesta av Sveriges största artister.