”Allting är nu alldeles nytt. Jag kommer till Stockholm, där jag utom Erik känner ingen och ingen mig. Jag kan börja alldeles på nytt, skapa nya tankar om mig, sätta i jorden frön till ny vänskap. Här finns ingen, som kan bedöma mina handlingar i ljuset av gammalt groll, och som säger, när jag ger min svärmor en blomma: vad menar Camilla med det, hon som brukar vara så småsnål. Här finns inga gator, där jag tappat en guldbrosch, där jag sagt en dumhet, där jag gått tunga steg med gråt i halsen. Jag är inte med i några föreningar, och när jag blir bortbjuden, behöver jag inte tänka: usch, måtte den otrevliga Betty inte vara där. Jag känner mig så befriad som Chamissos hjälte, när han blev av med sin skugga.”

Få svenska kvinnogestalter fortsätter att engagera och provocera i lika hög grad som Elin Wägner (1882-1949), få har varit lika mångsidiga och lika tydliga i sina ställningstaganden både i sin person och i sitt verk. Författaren, journalisten och feministen Wägner var aktiv i kampen för kvinnlig rösträtt, var med och grundade Kvinnliga medborgarskolan vid Fogelstad 1925 och blev som andra kvinna efter Selma Lagerlöf invald i Svenska Akademien 1944. Camillas äktenskap utkom för första gången 1915.