I den här stora skogen har jag sett träd och stubbar brytas ner och nya träd växa upp. Jag har sett granarna stå i vinterns snökrönta symmetri, ibland i form av mänskliga gestalter. På hösten har den täta gröna skogsduken inslag av röda flammande aspar. De allra mest blockrika och otillgängliga markerna har varit förskonade från avverkning och har därför fått utvecklas tämligen fritt. Dessa milsvida skogar famnar en utpräglad ödebygd, med enstaka bevarade stugor, som numera tillhör sommarfolk. Det börjar snart bli ett sekel sedan skogen var fylld av liv. Med sin mosaik av olika skogsbiotoper, rinnande vatten och skogsgölar som likt ögon blickar upp mot himlen, är denna skog en av södra Sveriges finaste. Den tillhör numera framför allt djuren som lever där. Om författaren: Anders Johansson, född 1947 i Västerås, sedan 1972 bosatt i Kalmar, är författare, poet och fotograf. Han är en välkänd och uppskattad skildrare av det småländska och öländska landskapet. Välkänd är också hans inlevelse i djurens villkor. I hans humanism ingår även djuren. I sin poesi uppehåller han sig gärna vid förhållandet mellan djur och människa.