Om det inte lät så vansinnigt tungt skulle den här boken kunna ha undertiteln Dagbok från en dödsbädd. Fast egentligen vill den hellre beskriva sig som en såpbubbla av kärlek. Boken handlar om konsten att ta farväl och om oss som ändå så rysligt gärna vill springa ikapp dem som har korsat den där definitiva gränsen, fast vi vet att de är borta för alltid.
Epilog lyfter ambivalensen, livet och döden och kan fungera både tröstande och som en inkörsport till det oundvikliga och hur vi lever våra liv. Om ett träd faller omkull i skogen och ingen är där – hörs det då? Om en gammal man ligger på sitt yttersta och hans före detta fru klappar honom på kinden – känner han det då?
Epilog är en fristående fortsättning på boken Själaringning, den här gången i form av en sorgesång över ett stormigt äktenskap och ett liv med stora svängningstal. Jaget vakar och minns och skriver sig fram till en sorts försoning: ”och om du lovar att du är lugn så sitter jag hos dig till slutet”.
Några läsarreaktioner:
- Uppriktigt, brutalt ärligt och förbaskat välskrivet.
- En oförglömlig läsning om en turbulent livsresa.
- Jag är helt tagen av dina formuleringar. Måste landa i detta och sedan läsa igen.
- Så väl jag kände igen mig själv!
Använd gärna Epilog som samtalsunderlag i en bokcirkel eller som Shared Reading. Ge den till någon som har mist en anhörig. Eller bara läs den, rakt upp och ned, som den skönlitterära text den är.