Augustinus (354 430) intar inte bara rollen som västerlandets störste teolog utan också som en av dess viktigaste tänkare överhuvudtaget. Denna utgåva samlar tre texter skrivna mellan år 387 och 392. Om dialektiken är ett slags lärobok som Augustinus aldrig hade möjlighet att fullborda. Texten uppehåller sig vid dialektik, det vill säga konsten att argumentera, och väcker tanken om att varje ord är tvetydigt och dunkelt utanför ett sammanhang som kan förklara det. På detta tema fortsätter Augustinus i Om läraren, en dialog mellan honom och hans son Adeodatus. Med deras samtal vill Augustinus visa att vi i själva verket inte kan lära oss något genom ord, eftersom vi redan har kunskapen inom oss genom den ende sanne läraren: Kristus. Om nyttan av att tro, skriven till barndomsvännen Honoratus, är den första text Augustinus publicerar efter att ha prästvigts. Precis som Augustinus själv lockades Honoratus av manikéernas lära, en lära som premierade förnuftet framför tron. Augustinus avsikt är att omvända sin vän till den katolska läran, genom att yrka på trons företräde framför vetandet: för att kunna förstå Guds ord måste vi tro på det som vi princpiellt inte kan veta. Men tron på det vi inte vet är inte viktigt bara för Bibeltolkning: hela den mänskliga gemenskapen riskerar att kollapsa utan den troende människan. Tron blir därför det som möjliggör varje dialog, varje tolkning och varje mellanmänskligt möte.