Lukas Moodyssons åttonde diktsamling, den första på nästan två decennier, innehåller dikter om lycka, olycka, kärlek, död, skog, mörker, ljus, hundar, nuet, det förflutna. Ingenting tar slut, allting förvandlas.

jag går med hundarna bort till spökskeppet stort vitt tomt

smutsigt vitt

hälften av fönsterna igenbommade med brädor

de andra med trasiga gardiner

livbåtarna är kvar

hänger i luften

jag kom hem till malmö

duscha klippa naglarna

lite parfym vit skjorta du sa till mig när du levde: vi måste stanna kvar här, i den här staden,

vi måste vara de som stannar och ser allt, du och jag