En katt som går kliver med baktassen just där framtassen lämnat. Med samma smidighet hakar tankarna i varandra i Anna Nygrens essädikt Du är Zlatan. Dikten tittar på och talar om att överse, svika och åtrå sin katt, så som man överser, sviker och åtrår sig själv, eller en mamma, eller en vän i trollskogen. Du är Zlatan är ett plastiskt, poetiskt myller där begreppen och begären rör på sig oavbrutet. Det går lugnt till men är lågmält fasansfullt, som att se fostret röra sig under huden.