Gunnar G:son Wennerberg har alltid intagit en särställning inom det svenska konsthantverket, och alldeles särskilt inom porslinet och keramiken, där han bredvid Alf Wallander framstår som en av de viktigaste representanterna för svensk art nouveau. Han är förvisso känd och etablerad - men också märkligt okänd och undflyende.
Med denna friska och livfulla levnadsteckning, författad av Gunnars syster Signe Taube, kommer vi människan Gunnar Wennerberg in på livet. Det är en inkännande och klarögd skildring om en älskad lillebror. Men den är långtifrån ytlig eller trivial, eller begränsad till familjeanekdoter. Tvärtom återger Signe broderns inte helt okomplicerade väg till konsten, - och kärleken.
Wennerberg var född in i den svenska överklassen, men en ovanligt konst- och kulturinriktad del av densamma. Signe berättar om en uppväxt präglad av sång och musik, dans, konst och litteratur, om umgänge från tidig ålder med prinsar och prinsessor ur det svenska hovet. Så blir prins Eugen en av Wennerbergs bästa vänner livet igenom. De lekte som barn med kaniner i slottets bibliotek och följs länge åt; i Paris på 1890-talet tillbringar de tid tillsammans i ateljéer och på restauranger, men beger sig också ut på resor till pittoreska landskap för att måla i det fria.
Redan under sitt första år i Paris, 1889, träffar Gunnar den franske författaren och kritikern Henri Amic. Deras kärleksförhållande skildras fint, med sinne för målande detaljer, utan fördöljande av uppblossande kriser och konflikter. Relationen pågår fram till Wennerbergs död 1914.
Rörande, stundtals gripande, blir levnadsteckningen mot slutet, när Signe med sorg i hjärtat anser sig nödgad redovisa även de sista åren, präglade av sjukdom, stora umbäranden och till sist död, med en förkrossad Amic vid dödsbädden. Men som helhet är det en ljus berättelse, en öppen, ärlig och levande historia om ett konstnärsöde, ett människoöde. Det är sällan man får tillfälle att ta del av sådana berättelser.
- Magnus Palm