I den delvis självbiografiska romanen De tre hemlösa (1918) berättar Dan Andersson en mörk livshistoria.

De tre hemlösa är en grym skildring av fattigdom och hårt arbete, en kortroman om tre bröder som får erfara att de är dömda till utanförskap, till hemlöshet. Det är en berättelse om sjukdom, galenskap och tvivel, om stigmatiserande klassmarkörer, om att sjunka allt djupare, om själslig hunger...

I allt mörker finns också små skimrande ögonblick av tro och förtröstan, en möjlighet att trots allt höja sig över smärtan och rädslan, att överleva.