Under de sista fem åren, från 1979 till 1984, sysslade Michel Foucault i sina föreläsningar vid Collège de France med antika texter, från Platon fram till kynikerna och kyrkofäderna. Hur denna del av hans verk ska uppfattas är emellertid ingalunda klart. Utgör den en omvärdering av hans tidigare arbete? Hur förhåller sig hans omläsningar till den filologiska och filosofiska traditionen? Vad innebär denna vändning till ett avlägset förflutet, förutsatt att den inte bara motiveras av en historisk-antikvarisk nyfikenhet, utan utgör en integrerad del av det han kallade en nuets historia? Foucaults skisser till en existensens estetik eller stilistik visar på en ny betoning av den individuella erfarenheten, som han samtidigt förbinder med det kollektivas problem, framför allt i de omfattande analyserna av regerandet och styrandet av sig själv och andra, men också i de sista föreläsningarna om offentlighetens, sanningssägandets och demokratins paradoxer. Om det i hans arbete med antiken finns en återupptäckt av subjektet, så är det ett subjekt som alltid står i relation till andra och till ett offentligt rum med dess inneboende konflikter.