I samhällssatiren »Månan« (1760), skriven på vers, speglar Bellman förhållandena på jorden i ett fiktivt samhälle på månen.
.
»Min herre, fölg mig litet stycke
Kring Månans fält, jag ödmjukt bad.
Hel munter han gick straxt åstad;
Mitt ansikt föll uti hans tycke.
Wi wandra skogar, berg och slätt:
Där syntes djur som här på jorden,
Hwars art war så förwandlad worden,
At jag snart ingen kände rätt.

En Häst höll på att lära flyga,
Och Sparfwen spändes för en plog,
Då Oxen, som densamma drog,
I Räfwens gömslor wille smyga,
Som wor’ hans slughet ganska stor:
Jag hörde Åsnor ljufligt siunga,
Och Kråkan med en hög-ljudd tunga
Gå up i Lärkors sånge-chor.
Här war en alt för sällsynt blanning,
Af oförnuftigt djure-wett:
En Skata skrek alt ut för ett,
Med stora ord, om nit och sanning,
Och Kattan segla likt en Gås;
Här sprang en Kalf i bredd med Björnar,
Här flög en Anka kapp med Örnar,
Och Fåret tycks på Wargen brås.«