Förord Arktis är inte Mozart och ingen hjärna, möjligen en krympande tomhet. Svårt att säga vad denna tomhet är annat än skillnader, troper och figurer upprepar sig i oändlighet, motivet konkret, zoner av tektoniska förskjutningar, temat abstrakt, ”So much depends”, så mycket/beror på/ var man över-/nattar/och i vilken/årstid, och på hur det hela översätts, och på att inget förskönas, och på att man inte är hemma en enda minut, på allt oskrivet, på det oskrivbara, på döden för var och en ombord. Inom denna forskningsrapport kring projektet Komposition vid det konceptuellas gränser. En krympande tomhet – mening, kaos och entropi ställs de skiftande in- och utgångarna inom programmet bredvid varandra. De övergripande slutledningarna och konsekvenserna av framställningen får sökas i relation till den ’helhet’ som kan skönjas som ett resultat av summan av de olika texterna och artefakterna, men även genom de motsättningar vidstående delar eventuellt alstrar inom denna preliminära helhet. En slags ’poetisk’ strategi har lagt grunden för såväl utformningen av enskilda projekt och texter som för den samlade presentationen. En strategi som givetvis kan vara prövande för en läsare/lyssnare då det kan krävas att man tar in ett antal texter och gestaltningar för att ’summeringseffekter’ eller tematiska noder eventuellt ska kunna göra sig gällande. Språket växlar mellan svenska och engelska i de olika texterna. Det övergripande forskningsprogrammet söker spåra några mindre delar av det vidsträckta landskap av mänskliga och icke-mänskliga betingelser, strategier och komplexiteter som ligger till grund för arbetet inom musikalisk och litterär komposition. Ett grundläggande syfte har varit att formulera frågeställningar och gestaltningar rörande delar av djupstrukturerna inom och bakom just musikaliskt och litterärt skapande. Ett försök har här gjorts att efter introduktionerna samla text- och ljudmaterialet i två sektioner: Section 1 inleds med utdrag ur Tapeshavet som är en text kring plats, natur, dikt och poetik, och där de geologiska beskrivningarna även blir en metafor för diktsamlingens egen organisationsprincip. Detta följs av reflektioner kring bakomliggande tankar, vidare gestaltningar, och meta-reflektioner. En del kompositionella frågeställningar tas vidare genom presentationer av och reflektioner kring ett antal musikaliska kompositioner, ljud-installationer och gestaltade konsert-föreställningar. Sektion 2 diskuterar litterära och musikaliska praktiker och skilda verksamma poetiker utifrån bland annat Inger Christensen, Elfride Jelinek, Kommissarie Maigret och Bengt-Emil Johnson, samt en Epilog som på ett ’symmetriskt’ sätt, också i förhållande till de inledande raderna i prologen och introduktionen, får avsluta rapporten. Inom konstnärlig forskning kan man i många fall finna projektets 'impact' redan i de initiala formuleringarna, och där de enskilda konstnärliga projekten formulerar såväl (affektiva) utvidgningar som specificeringar av frågeställningarna. Det är i och genom det konstnärliga arbetet som problemställningarna materialiserar sig mot ett ’resultat’. I boken Perspectives on research assessment in architecture, music and the arts beskriver Catharina Dyrssen i essän The accuracy of artistic judgment den konstnärligt forskande bearbetningen: “A process that does not focus evaluation standards but emphasizes and continuously encourages relational discourse and evolving, compositional explorative judgement and logics.” Detta understryks ytterligare av Anthony Gritten i artikeln Dispath from the shores of Artistic Research när han påtalar den något osäkra relationen mellan resultat och (på)verkan: “The boundaries between output and impact are somewhat more permeable in AR than they are in mainstream music research. […] Output and impact leak into each other; both embody elements of indeterminacy; and their reciprocal cross-contamination is indeterminate and unpredictable: it can be modelled but not guaranteed.” E