"Skådande i gruset hittar jag en penna nertryckt i ett bilspår.” Blicken för det lilla går igen i hela Gunnar Erikssons diktning. Ofta är det det till synes oväsentliga och vardagliga som han dröjer vid, det som andra tar för givet eller inte ser – skalbaggar, kråkor, lavar, fågelskrämmor, regnet, skidspåret, fetknoppen, färgen grått. Genom Erikssons förundrade blick får det triviala ett sällsamt skimmer och klang av de stora frågorna. Naturen i all dess sinnliga mångfald och mångtydighet är ett genomgående tema. Häri finns också blicken för tidens gång, de undflyende ögonblicken, livets rytm. Men Eriksson är sällan tillbakablickande, de förbiilande minnesfragmenten och rösterna ur historien reflekterar nuet eller fångar det tidlösa – blicken är sökarens: ”Välkommen främling, viskar stigen.” Erikssons nyfikna, ofta varmt humoristiska, blick skvallrar om en stor humanist – den som omhuldar det spröda anar också kraften i det lilla, i fröet, pärlan och pennan i gruset. Gunnar Eriksson är professor emeritus i idé- och lärdomshistoria. Dikter till Orest är hans tredje diktsamling.