Del 69 och 70 i nationalupplagan innehåller de språkvetenskapliga skrifter som Strindberg gav ut 1910-12: i del 69 Bibliska Egennamn, Modersmålets anor och Sveriges Anor; i del 70 Världs-Språkens Rötter, Kina och Japan samt Kinesiska Språkets Härkomst I-II (den senare skriften presenteras i del 70 men återges i den elektroniskt publicerade textkritiska kommentaren till denna). De sista åren av sitt liv övergav Strindberg i stort sett skönlitteraturen och ägnade sig, vid sidan av sitt polemiska författarskap i den s.k. Strindbergsfejden, intensivt åt vittfamnande språkhistoriska studier. De etymologiska undersökningar Strindberg bedrev och som han trodde revolutionerade språkvetenskapen - han ansåg sig ha bevisat att hebreiska var ett slags urspråk och att alla språk ägde nära släktskap med varandra - bestod till allra största delen av hugskott, som grundade sig på ytligt likhetstänkande och förhastade slutsatser. Strindbergs språkvetenskapliga skrifter har utdömts av både dåtidens och eftervärldens språkforskare. De äger intresse främst därför att de är resultatet av en jättelik satsning av vår störste författare och därför att hans geniala associationsförmåga inte förnekar sig, när han skenbart suveränt och från ett nästan globalt perspektiv behandlar tiotals olika språk, inklusive svenska, grekiska, kinesiska, tibetanska, sanskrit, swahili och indianspråk.

Strindbergs språkvetenskapliga skrifter utges i del 69 och 70 med hjälp av några av landets främsta specialister på olika språk. Ett Appendix i del 69 ger inblickar både i Strindbergs språkhistoriska tänkande och i de textkritiska problem som utgivarna har brottats med i de båda volymerna.