Det börjar äntligen bli lite bättre. Tolvåriga Mia och pappa har fått en lägenhet. En riktig, med möbler som socialen har skaffat. Mamma har flyttat hem igen och Mias föräldrar har lovat att sluta vara fulla. Dessutom har hon fått ett smeknamn. Ett riktigt och snällt! Yummy. Det är Finn som har hittat på det. Finn med cykeln och de långa storkbenen, som verkar vilja bli hennes kompis på riktigt. Det är underbart och skrämmande.

Men allt det nya är så skört. Tänk om det inte är på riktigt? Det är sommar, tryckande varmt och det nya bostadsområdet känns klaustrofobiskt. Mia tänker tillbaka på husvagnen som de bodde i. En dag tar hon bussen tillbaka till dungen där den står, övergiven. Kaninen som mormors själ bor i finns kvar där. Och tjocka, elaka Gabby som hon knuffar ner i ett hål så att han sprängs, men ändå kommer han tillbaka. Men nu när allt har blivit bättre har han börjat krympa.