Sperss:  hågkomst/längtan/nostalgi. Ett fotografi av en längtan efter en värld i vila, och kanske omöjligheten i att leva i detta – hur gärna han än vill. Han är namnlös, och det kan inte vara på något annat sätt, för här är det inte frågan om det inre utan om det yttre – det som sveper in och omsluter, tränger sig in och blir kvar. Sinnenas outhärdliga intagande, världens outhärdliga ointaglighet. Jag har letat efter en värld i stillhet, efter andra dagar, efter dagar likadana som de föregående; en alltid ny och outforskad upprepning, en cirkelrörelse i minnet, som ett ständigt återberättande av ett gammalt välkänt fotografi.  En värld där varje detalj har sin givna plats att återvända till och där jag alltid är säker på att återfinna dem. Men världen är försatt i rörelse, alltid i rörelse. I närapå tre veckor har jag varit på denna plats. Denna glömda värld över vilken Aeolus, gud och konung över havet och vindarna, en gång härskade. Till höger om mig tornar det svarta vulkanberget upp sig mot en vitblå himmel. Och därute till havs, Strombolicchios gestalt – denna egendomliga, höga klippö av basalt; en otillgänglig plats, kring vilken sällsamma strömmar syns kretsa. Kanske är detta så äntligen den sista av öar, den sista av bilder.