"Krigsutbrottet fjärmade mig från studierna och den akademiska miljön. Under denna tid förlorade jag min far, den siste som jag hade kvar av mina allra närmaste. Detta medförde också rent sakligt ett lösgörande från mina tidigare planer. På något sätt var det som att bli ryckt upp med rötterna ur den jord i vilken jag som människa och person hade utvecklats. Men det var ingen uteslutande negativ process. Ty därmed växte en insikt fram som blev allt klarare för mitt medvetande: Herren vill att jag ska bli präst. En dag insåg jag det mycket tydligt: det var som en inre upplysning som skänkte mig glädjen och tillförsikten av en kallelse av en annan art. Denna insikt fyllde mig med stor inre frid."