Är en författares liv värt att spåra? Många menar att man ska se till verket och lämna människan bakom det därhän. Troligt är väl ändå, att liv och verk hänger samman och är varandras förutsättningar. Dessutom är författare, kanske mer än de flesta, delaktiga i den tidsanda som omger dem. De blir till mer eller mindre engagerade observatörer och kompassnålar, vare sig de riktar sig mot fakta eller fiktion. Hjalmar Söderberg har en självklar plats i litteraturhistorien och förblir läst och omtalad. Det tycks alltid finnas någon litteraturstudent som valt något ur hans författarskap som ämne. Hans livshistoria är möjligen mindre välbesökt. Den innehöll samma ingredienser som livet bjuder de flesta, men i hans fall blandade till en ovanligt svårhanterlig röra. Han skärskådade både sig själv och sin samtid och kom att föra en sällsam kamp med verklighetens villkor, i en tillvaro märklig nog att bilda ämne till en roman. Berättelsen speglar också en allmän, tidlös och ständigt närvarande problematik. Kärlek och svek, lögn och sanning, tro och vetande, hopp och tvivel, är eviga följeslagare. De bekymmer Hjalmar brottades med, tynger också dagens människor. Livet har inga avsikter, ärliga eller oärliga, men öppnar ibland för oanade omvandlingar. Kan förnuftet hantera även det oförutsedda? Är det möjligt att leva utan bländande passioner, är det möjligt att leva utan att skada?