Andersson leder oss in på slutvägen i sitt skrivande. Hans tankevärld har förvisats till ”dårskapens periferi”, hans verklighet till ”drömmandets utmarker”. Motsägelserna är tydliga, men också spegelbilderna – de som avslöjar dikotomin bakom varje strof, varje dikt han tidigare skrivit. Det uppenbara såväl som det dunkla i Vördnadens väg återger just detta, både bildligt och bokstavligt, och lämnar ingen sten ovänd, ingen eld otänd. Vi anar ett ljus i mörkret, ett hopp i uppgivenheten, en pånyttfödelse i visionerna. Nedskrivaren står inför ett val; att välkomna livet eller ta avsked av det! "Den vackra ormmänniskan har anlänt. I diktverket Vördnadens väg låter jag henne tala. Det är hennes ord som formas i etern, etern som formas i mina… Hon träder fram ur uppgivenhetens mörker för att ge mig en möjlighet att födas pånytt i ljuset, i en ny värld som utmanar och kontrasterar den jag föddes i, ser och upplever som den enda verkliga, sanna och påtagliga, trots att den aldrig varit något annat än en illusion bland många andra.” John Douglas Andersson