Kan en serie övergrepp i barndomen förklara de svårigheter vuxenlivet medfört? Rymmer ett mexitegelhus på en gata i en förort ursprunget till ett liv präglat av kroppshat, labyrintiskt självförakt, skam och depressioner utlösta av känslan att sakna värde? Eller är alla sådana förklaringar bara den gränslösa konstnärens sätt att befria sig från ansvaret över sig själv genom ännu en berättelse, denna gång berättelsen om honom själv?

I Fältskärsv närmar sig den vuxna författaren ett delvis bortträngt hus från sin tidigaste barndom. Det är här det förtvivlade men också grimaserande och obstinata språket uppstått. Men nu är det slut på romanexperimenten. Nu kommer istället förnedringen, eller bär även denna berättelse en kraft som överlistar sin författare?

Daniel Sjölin skriver en essä om skrivande och tvingar sig tillbaka till alltings smärtpunkt.