Tvångsmässig träning flyger ofta under radarn. Det går att dölja sig bakom att ”det är nyttigt att träna” och få bekräftelse för sin ”hälsosamma livsstil”. Och visst är fysisk aktivitet i huvudsak något positivt. Men inte alltid. Om man känner sig tvungen att vara i ständig rörelse och inte står ut med att avstå, då är det inte längre sunt. Utan ohälsosamt, ibland rent livsfarligt.

Det finns tydliga kopplingar mellan rörelsetvång och ätstörningar. Ungefär hälften av alla med en ätstörningsdiagnos uppger att de rör sig på ett tvångsmässigt vis. Många är drabbade; unga och vuxna, män och kvinnor, elitidrottare och vardagsmotionärer. Ändå halkar kunskapen om problematiken efter och det är svårt att hitta vård som fungerar.

Fysisk aktivitet har en skuggsida och den behöver vi diskutera och ta på större allvar. För att bli bättre på att förstå, bemöta och förebygga ätstörningar. För att fler ska få hjälp och stöd och möjlighet att röra sig av glädje, inte av tvång.

I Om jag inte tränar går jag under för journalisten och författaren Anna Ehn samman och förmedlar kunskaper inom fältet. Intervjuer med forskare och experter varvas med konkreta råd och inspirerande exempel på arbete i framkant. Personer med egen erfarenhet berättar om hur de tog sig ur rörelsetvånget. Bokens andra del är särskilt riktad till idrottsledare, gympersonal, idrottslärare, föräldrar och andra som möter personer i riskzonen.

Sagt om boken:

”Författaren lyfter förtjänstfullt fram ny forskning, betydelsefulla intervjuer med behandlare, viktigt förebyggande arbete samt värdefull kunskap för föräldrar, vården och träningspersonal.”
Maria Fridstjerna, BTJ-häftet nr 19, 2024