”Jag hade en syster som hette Lilly, snart finns det inte längre någon kvar som kan minnas henne. Det är om henne jag vill berätta, och om Tore, Eskil och mig. Lilly såg saker och ting på sitt eget sätt och efter hand lärde jag mig också att göra det: att fånga ljusets många skiftningar och de mörka skuggorna. Formerna och färgerna, alla färgerna som ryms i det vi kallar grått. Landskapet där allting utspelade sig har jag målat om och om igen, men alltid tomt på människor. Nu måste jag börja befolka mina målningar, sätta dit mig själv och de andra i bilden.”

Lilly, eller Sälflickan, kallas ett samhällets olycksbarn även om romanens berättare ser att hon är den minst olyckliga människa man kan tänka sig. Annika Thor återvänder i kortromanen ”Sälflickan” till tidsperioden kring andra världskriget som hon tidigare skildrat i ungdomsromanerna om Steffi och Nelli och ”Om inte nu så när”. ”Sälflickan” spänner över ett helt liv med utgångspunkt i huvudpersonens upplevelser under ett avgörande ungdomsår.