I The Immigrant's Verses Mouths Filled with Salt berättar Bouchaib Gadir om upplevelsen av exil ur sitt eget perspektiv, men de flesta av läsarna av ”Emigrationens och exilens tid känner igen han upplevelser. Han beskriver läsarna som människor” som inte har ansikten och inte kommer att ha ansikten”. Det blir lätt bortglömda och dör i ett land där ingen känner dem. En av de mest framträdande egenskaperna i modernt skrivande är förr förmågan att beröva oss de imaginära barriärer som vi bygger mellan oss och våra känslor och våra undermedvetna rädslor som oroar oss och stör våra liv. Dikterna i denna samling lyckas övervinna dessa barriärer, ställa oss ansikte mot ansikte med våra känslor som vi tillbringar större delen av vår tid med att undvika och förneka. Dikterna är fulla av djupt lidande som tyst infiltrerar oss eftersom det är ett lidande som vi känner utan att erkänna att det finns, ett lidande som vi har lärt oss leva med. Vi överlämnade oss till det för länge sedan och det blev en del av vårt dagliga liv. Detta lidande är inte resultatet av en specifik händelse utan snarare resultatet av många upplevelser som inträffat i livet.