Året är 990. I storfurstens rike råder tillfälligt lugn, och hans drottning Anna har upplåtit ett eget rum i palatset åt sin unge skyddsling Olav, hittebarnet som sägs vara en kungason från norr.  

Anna uppsöks av Allogia, storfurstens första gemål. Mellan dem trollkvinnan från Novgorod och den purpurfödda nyankomna från Konstantinopel utspelar sig ett förtätat utbyte av upplysningar, ovissheter, avund och förtrolighet. Båda har tagit på sig samma uppgift: att ge Olav de minnen han inte har. Samtidigt tränger sig intrigerna i staden allt närmare storfurstens rådsbord.  

Efter samtidsromanen Nu (2021) och diktsamlingen Jordens ansikte (2022) återvänder Lars Andersson till en historisk fond för denna roman, och en som ryckt oss brutalt nära. Detta är hans berättelse om kungasagans Olav Tryggvason, flyktingbarnet och slavpojken som växer upp i Gårdarike. Boken är en nyskriven version av en 1998 publicerad långnovell, då med titeln Kievs vår.