I Rösten och fenomenet inleder Jacques Derrida sitt projekt att dekonstruera den metafysiska traditionen. Edmund Husserls fenomenologi blir ett av de tydligaste uttrycken för denna tradition, men också ett redskap för att se dess gränser.

Derrida går igenom Husserls analyser av tecknens roll, både i den yttre kommunikationen och den inre monologen, av det inre tidsmedvetandet och av förhållandet till den andre. Överallt finner han en spänning mellan Husserls försök att grunda fenomenologin i en absolut närvaro, som enligt Derrida utgjort filosofins fundament alltsedan Platon, och en konstitutiv frånvaro som Husserl inte kan komma förbi. I det ensamma själslivet, där vi talar med oss själva, hoppas Husserl finna de absolut genomskinliga tecken som låter fenomenen framträda som de är, samtidigt som han själv visar att detta aldrig kan vara fallet.

Med utgångspunkt i Husserl och fenomenologin utvecklar Derrida viktiga teman i sin egen filosofi, samtidigt som han exemplifierar sitt sätt att läsa texter med och mot dem själva.