"En dröm vi bar på livets hav / Om någonting stort / Om någonting djupt / Om någonting gränslöst och utan slut"
- Mikael Wiehe, På livets hav (2021)

Två saker har under ett halvt sekel definierat Mikael Wiehes artistiska värv. Dels den eviga resan, turnén utan slut. Dels drömmen om en bättre värld. Det förstnämnda har nu snart nått sin slutstation. Det senare är en strävan som aldrig kommer upphöra.

Med sitt album "Den siste mohikanen" och den efterföljande turnén tar Mikael Wiehe farväl. Farväl av det intensiva turnerande som varit hans signum ända sedan han först mötte publiken som Hoola Bandoola Bands ledare på 70-talet. En kärleksrelation till publiken som fortsatt in i solokarriären med tusentals och åter tusentals konserter runt om i Norden. Fortfarande runt hundra per år. År efter år.

Vilken 75-åring som helst kan unna sig att trappa ner lite. Inte minst en som släppt ett fyrtiotal album och som stadigt upprätthållit en stark position som viktig röst i samhällsdebatten. Alltid redo att stå upp för rättvisan och jämlikheten. Men det är också en roll som förpliktigar. Mikael Wiehe ämnar inte lämna oss vind för våg på öppet hav.

Vad som händer sen? Mikael Wiehe är inte den som ger upp i första taget. Där ett kapitel avslutas börjar ett annat. Kanske kan en hint skönjas i de avslutande raderna i "På livets hav":

"Det är en resa som inte har något slut / Och våra drömmar / Våra drömmar har vi kvar / På livets stora hav"