Det finns en förväntan om att forskare ska samverka i samförstånd med det omgivande samhället för att lösa komplexa problem. Kunskapssamverkan är dock en process som bara delvis präglas av konsensus. När aktörer från olika sfärer möts för att utveckla ny kunskap är det också viktigt att värna sin särart. I detta häfte undersöks och diskuteras hur kunskapssamverkan rotad i vetenskaplig verksamhet kan och bör organiseras genom både samråd och förhandling.