Laura Cereta var en tandlös änka på arton år – precis som så många andra italienskor för ett halvt årtusende sedan. Men det var i den åldern hon bestämde sig för att göra något unikt: att ge ut sin samling lärda brev. Hon ville, som kanske första kvinna i den västerländska kulturen, kalla sig scriptrix – författarinna.

Dryga tio år senare, 1499, var hon död. Hennes brevsamling hade passerat obemärkt. Först vår egen tid har börjat få upp ögonen för henne, för det har visat sig att hennes liv och verk ger intressanta perspektiv på hur den lärda kvinnan uppstod i det urbana, sekulära Europa. Hon tillhörde pionjär­generationen, och fick som sådan pröva karriärvägar och tanke­gångar som ingen anträtt före henne.

En lärd kvinna kunde godtas, till och med hyllas, så länge hon var ogift, underdånig och inte gjorde anspråk på manliga arenor och ämnen. Laura Cereta var den enda kvinna i sin generation som gjorde ”fel” på samtliga punkter – hon blev medlem av en lärd akademi, hon drog sig inte för att debattera med eller läxa upp männen, hon krävde obruten studiero av sin make, kanske till och med undervisade i filosofi. Hon såg det, kort sagt, som en självklarhet att accepteras i lärda kretsar på samma sätt som en man. I sina brev försvarar hon sin ställning som kvinna med argument som förebådar den flera hundra år yngre moderna kvinnorörelsen.

Det här är den första biografi som har skrivits över henne. Den kopplar ihop hennes liv med den samtida humanistiska rörelsen och den lärda kvinnans uppkomst.