””Kom inte upp Said, kom inte upp! Jag vill inte att du ser mig så här!”

Om någon inte vill att andra ska se så är just den meningen den mest korkade att säga – jag klättrade snabbare än jag brukade uppför repstegen för jag var helt otroligt nyfiken. Men när jag såg hennes ansikte stirra mot mig däruppe bland alla kuddarna, var jag på väg att falla ner tillbaka igen.”

Varför svimmade mamma när hon såg Said? Och varför hade Said nästan ramlat nerför trädkojan när han sett sin bästa kompis Nora? Vad var det för konstig smitta som spred sig genom skolan? Och vad ville egentligen vikarien Majvor när hon kom in genom fönstret? Vem var hon?

Många frågor men kommer Said hinna få oss att förstå så vi kan hjälpa, innan det är försent?
En historia om det omöjliga som blir möjligt och om en värld som visar sig helt annorlunda än vad Said har trott.

Jag älskar fantasy och science-fiction. I den här boken blandar jag båda och det blir en saga som jag själv både njuter av att skriva och att läsa. Berättelsen om Said och den mystiska vikarien som får helt nya saker att hända, är för mig en förvandlingshistoria i flera lager. Jag tänker mycket på hur jag själv brukade fantisera om alla olika vikarier vi fick i skolan – jag brukade leka med tanken att de var helt andra varelser som skulle ta makten över klassen eller experimentera med oss. Det är så mycket som vi inte känner till. Det är så mycket som skulle kunna hända. Iallafall vill jag tänka att det är så. Därför finns Barnen utan ansikte. Jag frågar mig själv: Vad händer när varelserna från ett annat solsystem plötsligt tar över barnens kroppar?