Föräldrarna bortresta, huset tomt, det kommer folk från alla håll: fyra femtedelar av ett hajpat indieband, Anna från Ung Vänster, Agnes i sin lila blus och hennes kille Håkan, som är Kåbos enda rastafari samt hårdrockshogsen Peck och Svinet. John är värd, och hans bästa vän Jens har bjudit in en tjej som ser ut som Winona Ryder och som han träffat på en konsert i Vilhelmina. De är nästan ihop, men bara nästan, så kvällen kan sluta hur som helst. Vilket den gör.

Det är den vanligaste av historier, men samtidigt högst ovanlig, för den är skriven på rimmad vers, det är en ballad om sommarens sista fest.

"För två år sedan dog en gammal vän till mig i en olycka. Vi hade inte haft kontakt på länge, men beskedet fick mig att tänka tillbaka på våra gemensamma tonår och hur denna tid är slut och glömd och borta utan att lämna efter sig ens några foton. Jag tror att jag började skriva den här texten dels för att jag på något sätt ville bevara minnena för mig själv och andra, dels för att skrivandet innebar att än en gång få vistas i denna gamla värld som annars är stängd för mig. /Dag Thelander