Trettio år har gått sedan korpral Rask gick bort. Efter hans död tvingades Ida flytta från soldattorpet till en liten stuga. Det är här vi nu träffar henne, korpralskan. Raskens efterleverska, åldrad och utan den kraft som hon alltid burit - men med stoltheten och envisheten i behåll.

Rasken som var så stolt och stursk - om han varit med här och hört på i dag! Han skulle inte ha tålt och fördragit det tal som hon fått höra: Fattighuset. Han skulle ha svarat den här herren från fattigvården - en kronans korpral som han hade respekt med sig. Om han fått leva, ja, om han fått leva; allt hade varit annorlunda. Men hans liv tröt, medan han ännu var i kraftens dagar: det var så utsett. Och vad skulle hon nu göra, gamla hjälplösa vrak? De ville frakta henne till fattighuset, och hon förmådde inte hindra dem.

Raskens efterleverska skrevs från början som en epilog till Raskens, Vilhelm Mobergs genombrott som författare 1927, men lyftes ur av Moberg själv eftersom han tyckte att den gjorde sig bättre som fristående berättelse.