Metaforer hjälper oss att förstå världen: de är språkliga bilder som visar att något liknar något annat. När den grekiske poeten Homeros sjunger att en havsvåg ser ut som ryggen på ett enormt djur upptäcker vi därför vågen på ett nytt sätt. Metaforen bygger alltså på att delarna i bilden liknar varandra, och det är på det sättet som den påverkar människans tänkande. Så brukar man i alla fall säga. Johan Tralaus studie Havets väldiga ryggar visar att det finns en helt annan sorts metaforer, som är gåtfulla och störande just på grund av att delarna i dem inte alls passar ihop: Aischylos och Euripides metaforer om det flytande och osäkra handlar om vardagsmoral och fest, om hur gemensamma seder och måltider binder oss samman – och om vad som händer när de inte längre gör det.