Hösten 1795 utkom i Königsberg (som i dag heter Kaliningrad och är en rysk stad) en liten skrift författad av stadens mest berömde son, filosofen Immanuel Kant (1724–1804). Skriften hette "Zum ewigen Frieden", Om den eviga freden. Den omedelbara anledningen var freden i Basel i mars samma år mellan Preussen och det revolutionära Frankrike, en strategisk uppgörelse av det slag som Kant omtalade som endast ett uppskjutande av fientligheterna, till skillnad från ett fredsslut som innebär ett slut på alla fientligheter. "Om den eviga freden" är emellertid ingen tillfällighetsskrift, utan en av Kants viktigaste politiska skrifter. Grundtanken är rättens fredsskapande funktion. Såsom rätten har skapat en ordnad samlevnad inom staterna, föreställer sig Kant möjligheten av en ny form av kosmopolitisk rätt och en federation av alla jordens folk. Förnuftet, säger Kant, ”fördömer kriget helt och hållet och framhåller freden som en omedelbar plikt”. Det finns en moralisk måttstock för mänsklighetens moraliska framåtskridande, och det är i vilken grad den lyckas övervinna fientligheterna mellan stater och etablerar en bindande global rättsordning.

"Om den eviga freden" är översatt och försedd med en inledande essä om Kant och fredstankens historia av Alf W. Johansson, professor emeritus i historia.