Under läsningen av Lilian Montmars bok kom Gunnar Ekelöfs ofta citerade versrad ur Färjesång till mig
Endast som vittne är människan till
Tag och skriv.
Dikten är lång och Ekelöfs definition av ”vittne” måste varit i ordets allra vidaste bemärkelse. Allt vi ser, allt vi upplever har vi också en möjlighet, eller t.o.m. en skyldighet, att benämna, att beskriva, att vidareförmedla.
När jag skrev in diktraden i sökfältet på datorn hamnade jag på Hédi Frieds självbiografiska Skärvor av ett liv.
Visst ja. Där står den också, på försättsbladet:
Endast som vittne är människan till.
Men skaran av vittnen till nazismens förbrytelser krymper. Min pappa t.ex. var soldat i tyska armén, han dog 2016, 94 år gammal. Han kallades in 1939, nyss fyllda 18 år. Pappa var Österrikare, uppvuxen i en liten by i Burgenland och i Wien. Min farfar var socialdemokratisk politiker förföljd av först austrofascisterna och senare nazisterna. Pappa hörde till de sista som kunde vittna om tiden som soldat i den tyska armén. Han hörde till den yngsta gruppen som kallades in i krigets första skede. Men hans krig var relativt odramatiskt, där han större delen av tiden satt som deschiffrör i Norge och lyssnade på de allierades morsesignaler. De vittnen som än idag kan berätta om sina upplevelser, som förövare eller offer, blir alltså i allt högre grad de som var väldigt unga, eller barn, under kriget.
Lilian Montmars ”De värnlösa” ger just röst åt barnen. I detta fall de som utsattes för nazisternas mest barbariska experimentlusta och sadism.
Det handlar alltså om offren, de som just var värnlösa. Det är omöjligt att läsa denna bok utan att än en gång tvingas att ställa sig frågan: Hur kunde det ske? Hur kunde människor vara kapabla att utsätta just värnlösa barn för detta?
För många var de nazistiska brotten som även riktades mot ”ariska” barn (enligt de perverterade rasteorier som partiet uppfunnit) en nyhet när de nazistiska förbrytelserna började komma till ytan efter kriget.
Övergreppen och morden på judar, romer och slaver var mer kända.
En förklaring till hur det systematiska mördandet av judar kunde ske var bl.a. att de långsamt hade avhumaniserats. De judiska invånarna i Tyskland hade sedan Hitler kom till makten 1933 befunnit sig på ett sluttande plan. Först förlorade man arbetet, fick sina hem och ägodelar beslagtagna, affärerslokalerna sönderslagna, blev misshandlade eller dödade utan rättegång. Sedan kom lagarna. Judar fick inte äta glass, inte ha husdjur, inte bada på offentliga bad, inte åka med offentliga färdmedel. Listan blev lång.
Tyskarna skulle känna in på huden att ”Juden” inte var människa som vi andra och till sist hade han eller hon t.o.m. förverkat rätten att leva.
Det är en av flera förklaringsmodeller men den ger mig inte några klara svar på hur så många kunde vara delaktiga i detta mordmaskineri?
Och barnen på Spiegelgrund? Där kunde förövarna inte ens gömma sig bakom antisemitismens vidriga logik. Här ingick det sadistiska beteendet mot barnen i en större nazistisk plan om en ren arisk människa.
Hur lyckades denna regim få så många att helt frivilligt ställa upp på att plåga och döda barn? Vad var bevekelsegrunderna? Hur kunde så många ställa upp eller titta bort? Och hur kunde så många, både individer och stater, skydda brottslingarna även efter krigsslutet när brotten låg i öppen dager?
Varje nytt vittnesmål i boken ställer indirekt dessa frågor.
Varje vittnesmål i De värnlösa tvingar mig att se mig omkring och med darrande blick leta efter tecken i vår tid som än en gång skulle kunna leda mot denna avgrund.
Endast som vittne är människan till.
Lilian Montmar har fått nya vittnen att stiga fram.
November 2017
Gunnar Bolin
Sveriges Radios kulturredaktion