Mary Shelleys legendariska roman Frankenstein, i nyöversättning av Måns Winberg.

Alla har vi stött på – om inte annat i filmparodier – varianter av historien om den galne vetenskapsmannen och hans ohyggliga skapelse, en varelse konstruerad av mänskliga likdelar som väckts till liv med hjälp av elektricitet, och uttrycket "Frankensteins monster" ingår som ett begrepp i vardagsspråket – men alla har nog inte stiftat närmare bekantskap med den ursprungliga källan till dessa spektakulära idéer: Mary Shelleys högst seriösa roman från 1818.

Även bokens tillkomst är mycket speciell:

Mary Shelley var bara 19 år när hon började skriva boken. Hon var dotter till feminismikonen Mary Wollstonecraft och anarkismfilosofen William Godwin. Hon hade rymt hemifrån med poeten Percy Shelley som hon senare gifte sig med.

Sommaren 1816 vistades de vid Genèvesjön i Schweiz tillsammans med poeten Lord Byron. En regnig kväll när de inte kunde gå sin vanliga kvällspromenad kom de överens om en tävling: de tre skulle skriva var sin skräckberättelse. Percy och Lord Byron fullföljde inte sina bidrag till tävlingen, men för Mary gick det desto bättre, hon fick inspiration till en hel roman. Året därpå hade hon berättelsen klar och ytterligare ett år senare, 1818, utkom den i bokform i sin första upplaga. Den nådde snabbt berömmelse och utkom sedan i ständigt nya upplagor.

Doktor Victor Frankenstein är urtypen för den visionäre vetenskapsmannen, den påhittige uppfinnaren, den djärve nytänkaren, som brinner för sitt arbete och är besatt av sin fixa idé att en dag lösa Det Stora Problemet, i det här fallet Livsgnistans Gåta. Han vill kunna skapa och omforma livet självt, han vill kunna styra och påverka livets och tillvarons grundläggande mekanismer.

Han kan rentav ses som en representant för hela den moderna utvecklingen som har dominerat samhället de senaste seklen och som har fört så mycket gott med sig, men även en hel del ont. Vetenskapen och teknologin har gett många fantastiska förbättringar som varit till enorm nytta för mänskligheten, men också ett stort antal produkter som kan orsaka katastrofer, och den miljökollaps som den globala uppvärmningen hotar att bli hade vi kanske aldrig behövt oroa oss för om inte historien framburit så många geniala forskare och påhittiga uppfinnare av just doktor Frankensteins sort.

Men ännu intressantare än personligheten Victor Frankenstein är nog bokens andra huvudgestalt: monstret.

Här skiljer sig romanen markant från filmatiseringarna.

Monstret i romanen är nämligen inte alls som filmernas, inte alls en grymtande rosslande stapplande trögtänkt zombievarelse som går med armarna utsträckta och trampar sönder allt i sin väg och går rakt igenom väggar utan att märka det, utan det rakt motsatta: en supermänniska!

Kolossalt stark, smidig, uthållig, tål alla slags påfrestningar, och dessutom mycket intelligent, intellektuell, och synnerligen verbal.

Han skulle kunna leva ett förträffligt liv och bli lycklig och framgångsrik och nöjd med sin tillvaro om det inte vore för en sak: han passar inte in i den mänskliga gemenskapen.

Han är för det första oerhört ful. Grovhugget sammansatt som han är, av aparta groteska likdelar. Han är så frånstötande ful att alla som ser honom ryggar tillbaka i vämjelse och instinktiv avsky.

För det andra är han oformligt stor. Doktor Frankenstein hade nämligen inte möjlighet att konstruera en normalstor varelse, då hade sammanfogandet av nervtrådar och liknande - detaljer blivit för svårt.

Monstrets mörka öde blir att tvingas driva omkring som en utstött och aldrig någonstans välkomnas bland vänner. Själv är han till fullo medveten om vidden av problemet och kan resonera och argumentera inför doktor Frankenstein och inför läsaren om sitt fruktansvärda och till synes olösliga dilemma.

Lika mycket som romanen handlar om vetenskap som